Det finns olika sätt att lära sig läsa och skriva. När man är riktigt liten, kanske ett år, börjar det vara spännande att titta i böcker tillsammans med en vuxen.
Pekböckerna fungerar sällan att peka i från första sidan till den sista. Det kanske är bläddrandet som är roligast? Luften blåser mot handen. Man brukar tala om lekläsning – barnen leker att de läser och gör så som de ser att vuxna gör. Lite längre fram är det intressant för barnet med kombinationen av bilder och ord, där du berättar och beskriver. Sen kan ni byta så att barnet får visa – Var är nallen? Var är lampan? Det är också roligt att göra en egen liten pekbok med bilder på familjen och andra viktiga personer.
Ettåringar kan faktiskt närma sig skriftspråket och inte bara titta på bilderna! Ju tidigare barn möter skriftspråket, desto lättare går det att lära sig läsa sedan. Men i den här åldern är det inte fråga om att se bokstäver, utan att känna igen orden som bilder. Ett viktigt ord är barnets namn. När du skriver namnet och samtidigt säger det så att barnet ser och hör, förstår barnet något väsentligt om vad skrivna ord är för något.
De första berättelserna kan gärna innehålla både verklighet och upprepningar. En klassisk barnbok som fortfarande älskas av nya generationer av barn är Nalle av Grete Janus Hertz . Sedan kommer till exempel böckerna om Totte. Dessa böcker sätter ord på verkligheten, vilket är precis vad barnet behöver. Äventyren kan komma senare, som när Alfons träffar ett spöke. Där finns det betydligt mer text som man kan läsa, och barnet behöver ha kommit längre i sin språkutveckling för att uppskatta berättelsen. Innan dess kan man titta på bilderna och prata om dem.
En bok för det lilla barnet behöver alltså inte innehålla annat än det och dem som finns runt omkring. Allra mest intressant är det förstås om man är med själv i boken. I de finurliga barnböckerna JAG SKA BADA och JAG SKA SOVA handlar det om sådant som barnet känner igen och kan identifiera sig med. Genom att man sätter in ett foto på sitt eget barn blir boken extra intressant. Och ännu mer finurligt är att det här också är den första boken för gemensam lekskrivning. Med en medföljande specialpenna skriver man barnets namn, på varje sida, och sen kan man sudda och skriva igen. Många, många gånger.