MONICA WESTERLUND är docent i logopedi vid Uppsala universitet, farmor och mormor. Monica har ägnat ett långt yrkesliv åt språkutvecklingen hos de allra yngsta. Hon har skrivit en lång rad vetenskapliga artiklar, men även boken BARN I BÖRJAN (Natur & Kultur, 2009) som handlar om den tidiga språkutvecklingen.
Hur vet man som förälder eller mormor om barnets språk utvecklas som det ska?
Föräldrar – och kanske framförallt mor- och farföräldrar – oroar sig ofta för att barnet inte börjar prata eller för att uttalet är dåligt. Men, barn utvecklas olika – en del är tidiga, andra tar mer tid på sig. Några börjar t.ex. gå redan vid 9 månaders ålder, andra först vid 1½ år. Variationerna inom det normala är stora och förmågan att uttrycka sig i talat språk är ju så mycket mer krävande än att lära sig gå. Men om man upplever att det lilla barnet inte ger kontakt och inte visar intresse för det som finns och sker runt omkring, då bör man prata med sin BVC-sjuksköterska. Detsamma gäller förstås om barnet inte verkar förstå när man prata med det. För, innan man själv kan säga något meningsfull – inte bara upprepa något som någon just har sagt – måste man förstå det som sägs. Det gäller också oss vuxna. Vi förstår t.ex. många fler ord än vi själva använder.
Man brukar säga att en 3-åring ska prata i meningar med minst tre ord. Många uttrycker sig i betydligt längre meningar – även om en del ord hamnar fel och kanske inte kommer med alls. Uttalet kan fortfarande vara svårförståeligt för den som inte känner barnet väl, men i den egna familjen ska det inte vara några problem. Och även om 4-åringen ännu inte talar riktigt rent så bör barnet nu vara fullt begripligt även för utomstående. En del bokstäver – eller snarare språkljud (bokstäverna låter ju inte alltid som de heter) – är särskilt svåra att uttala. Hit hör R-, S-, Tje- och Ske-ljuden, som även 5½-6-åringar kan ha svårt med. Om R-ljudet ersätts med L eller J, eller om t.ex. ’Sol’ blir ’Tol’ eller ’Hol’ då kan det påverka läsinlärningen eftersom barnet har färre ’bokstäver’/språkljud i sitt tal. Däremot inte om s:et läspas och r:et låter annorlunda än i den omgivande dialekten.
Vad kan man göra som förälder för att språket ska utvecklas fortare (om det går långsamt)?
Att sätta ord på och visa intresse för att det barnet gör och uppmärksammar, men också att med kroppsspråk och uppmuntran visa att man förväntar sig att barnet ska säga eller göra något, det ger näring till språket. Att kommentera, bekräfta och så småningom utveckla – både språkligt och innehållsmässigt – det barnet har sagt stimulerar till fortsatt samtal. Att söka ögonkontakt och – när det gäller de yngsta barnen – kanske också, samtidigt som man t.ex. pratar om hunden eller att äta eller att något är stort eller litet, använda en gest som betyder samma sak som ordet, det har en positiv inverkan på språkutvecklingen. Tips på sådana gester kan man hitta om man söker på ordet ”babytecken”. Med tecken kan barnet ’säga’/uttrycka något tidigare än med tal. Dessutom kan man, med barnets egna händer, visa hur man gör tecknet. Det kan man inte med det talade språket.
Om man vill få ett lite äldre pratande barn att berätta är det bra att använda s.k. öppna frågor ”Hur tror du …?” ”Vem kan det vara…? ”Vad hände då…? Det passar utmärkt när man t.ex. sitter och tittar i eller läser en bok då man både kan erinra sig liknade saker som man själv har varit med om och fundera över varför något händer och vad som kan hända. Att läsa och prata tillsammans om det man har läst är för övrigt ett bra sätt att stimulera språkutvecklingen och en bra förberedelse inför att själv lära sig läsa. För att stimulera utvecklingen hos barn som inte ’talar rent’ och kanske inte heller pratar i fullständiga meningar är det viktigt att man själv upprepar och gärna betonar ordet eller meningen som barnet har svårt med, dvs. ger tillbaka det/den i en riktig form. Men man bör göra det så naturligt som möjligt – inte som kritik. Samtalet får inte stanna upp. Det ska ju rulla vidare.
En fyraåring som inte kan säga R – vad ska man göra då?
Egentligen tycker jag inte att man ska bekymra sig så mycket. R-ljudet är, som jag berättade, ett sent språkljud. Men om barnet tycker det är roligt och om barnet är medvetet om att det inte kan – men det tror jag knappast att en 4-åring är, åtminstone är det säkert inte något som bekymrar barnet – ja, då kan man kanske pröva om barnet uppfattar skillnaden mellan ord som Lotta-Råtta eller Juice-Ros, beroende på vilket språkljud barnet använder i stället för R-ljudet. Att höra (uppfatta) skillnad mellan liknande språkljud är en förutsättning för att själv kunna göra (uttala) den. Det här kräver förstås en del. Dels måste man överdriva de båda initiala ljuden (L-R/ J-R), dels måste man rita två figurer. En som får heta Lotta och en råtta. För att hjälpa barnet att lyssna på de båda språkljuden bör man också inleda med en rammening ”Nu säger jag …”. Men som sagt jag skulle nöja mig med att bara ’ge tillbaka’ det felaktigt sagda ordet korrekt – och kanske lite extra betonat i en kort mening. När det gäller lite äldre barn kan man säkert få hjälp och tips hos en logoped. Men även då måste barnet uppleva att övningarna är roliga.
Monica, du har ju framför allt riktat in arbetet och forskningen på de riktigt små barnen, varför blev det så?
Ja, med tanke på att jag började min yrkesbana med att jobba med vuxna – framförallt afasipatienter – och att den sista större studien som jag gjorde innan jag gick i pension gällde hur man skulle kunna förbättra BVCs 18-månadersbedömning, så är min ’utveckling’ kanske lite oväntad. Men när jag fick möjlighet att specialisera mig på förskolebarns språkliga utveckling och förmånen att få bygga upp en helt ny verksamhet inom barnhälsovården i vårt län, ja då blev det helt enkelt på det här lite bakvända sättet. På grund av att man vid en konferens om Barnhälsovårdens betydelse för barns hälsa hösten 1999 bl.a. enades om att satsa på de allra yngsta barnen, så kom jag, både i min forskning och i mitt kliniska arbete att nästan hamna i vaggan. Idag har jag flera kollegor verksamma inom barnhälsovården, men fortfarande är det alldeles för få. Och arbetet med de allra yngsta barnens språkutveckling står, liksom arbetet med utvecklingen hos dem som växer upp i flerspråkiga eller icke-svensktalande familjer, högt upp på BHV-logopedernas agenda.